2013/05/23

Två hundra barr senare

Det var en gång en IB-klass som åkte på hajk. Första dagen gick de 8 km innan de stannade vid en fin rastplats för att slå upp sina provisoriska hem i tältform inför natten. En grupp elever i klassen hade på förhand bestämt sig för att bygga ett vindskydd (hälften av dem var scouter och skulle lära de andra hur man gör), och satte i gång med sitt bygge. Efter många pinnar, knopar och presseningar var det tillslut färdigt, klappat och klart med förtält och allt, och de satte sig vid elden och lagade sin middag. Kvällen innehöll allt från pasta och pinnbröd till charader och disken, men vid midnatt var alla så trötta att det var dags för liggunderlag-och-sovsäcks-dags.

Gruppen i vindskyddet sov till nio, när de blev väckta av fågelljud imiterade av en av de medföljande lärarna. En timme senare masade de sig ut sin varma koja och åt frukost. Sedan var det dags för det alla hade väntat på, och som var en av huvudandledningarna till att klassen hade gett sig ut i vildmarken: att genomföra var sin datainsamling till en labbrapport i ESS:en. En tjej hade valt att samla in barr från granar nere vid vattnet och från granar en bit in i skogen, för att sedan ta reda på om det var någon skillnad på längden på dessa barr och försöka relatera det till åldern på granarna. Teorin var att granarna nere vid vattnet var yngre (genom succession) och hade kortare rötter än de äldre granarna i den äldre delen av skogen, därav skulle deras rötter kunna ta upp färre näringsämnen än de andra och därför få kortare barr.

Tjejen samlade in sina barr, vilka sammanlagd blev två hundra stycken, och var klar. Innan lunch och hemfärd hann hon få in ett dopp i sjön, och insåg att vattnet var varmare än hon trott, och sedan bar det av mot civilisationen, duschen, och den riktiga sängen igen.

Hajken hade varit mycket lyckad, och tjejen såg fram att mäta sina barr och skriva sin labbrapport. Dagen därpå fick hon chansen att sätta sig ner med papper, penna och en caliper för att ta reda på längden på sina hundratals barr, och ägnade två timmar åt att anteckna deras längd i milimeter. Med hjälpen av ett datorbaserat program slapp hon räkna ut medelvärden, standardavvikelser och p-värden för hand, och fick dessa resultat:
Medelvärde vid sjön: 13 mm
Medelvärde 50 meter in i skogen: 13 mm
Standardavvikelse vid sjön: 3
Standardavvikelse 50 meter in i skogen: 3
p-värde (allt under 5 % är godkänt): 29 %

Efter hon kastat en snabb blick på dessa värden var labben inte lika lockande längre. Det var tydligt att hennes hypotes inte var bevisad, men hon var fortfarande tvungen att skriva sin rapport. Då tänkte hon att hon kanske kan hitta liknande resultat (eller tvärtemot resultat) i böcker eller på internet, och det är i det steget hon är i just nu. Någonting måste det ju vara möjligt att få ut ur allt slit i insamlandet och mätandet av alla barr, och hon tänkte inte ge upp än. 

Fortsättning följer...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar